För att det ska bli rättvist måste vi jämföras – och det gör vi ständigt och jämt. Det började redan hemma i syskongruppen när linjalen åkte fram då saften skulle fördelas exakt lika i tre syskonglas. Eller då det exakta antalet bullar fördelades, först skärskådning av lika storlek, sen en bulle åt var och en. Det skulle vara rättvist. Det var rättvist, lika mycket åt var och en.
Vad jobbigt det blev då min mormor hade som system att alltid lägga på en extra bulle vid fikat. 4 barn, 5 bullar. Vem skulle nu ha den sista? Olika argument prövades. Var någon extra hungrig? Lite klen kanske? Jobbat mer än de andra? Vem hade gjort sig extra förtjänt av ännu en bulle? Hur skulle det bli rättvist?
En annan sak jag tänker på – hur känns det att få den där extra bullen som egentligen alla vill ha? Smakar den lika gott som den första? Eller har den en liten liten bismak av dåligt samvete / skuld för att jag får mer?! Kanske att barnet inte känner så, än, men jag tänker som vuxen.
Hur bra är vi på att ta emot det där lilla extra? Tja, tycker vi att vi presterat så att vi förtjänar det går det väl an, men bara sådär för att jag råkar vara jag, där och då känns det ofta lite jobbigare.
När vi ska mäta rättvisa kommer ofta prestation in i ekvationen. Vi jämför oss och våra prestationer med varandra. Vad är vi värda? Och värdet hamnar ofta i vad vi gör.
Men Gud då, min Skapare, han borde väl se vem jag är och fördela rättvist utifrån det. Jo, det kan man tycka men Gud vet också att livet är gott även om det inte alltid är rättvist i våra ögon.
Det finns ett uttryck, som min mormor mycket väl kunde ha använt från tid till annan: Det är saligare att ge än att få.
Vad skaver minst i samvetet: att hjälpa eller att bli hjälpt?
I dagens bibeltext (Lukasevangeliet kapitel 17, vers 7-10) vänder Jesus som vanligt upp-och-ner på allting.
Kanske han ville påpeka just det att den som vid första anblicken ser ut att ha dragit vinstlotten, att bli uppassad i själva verket gick på niten. Saligare att ge än att få. Blir serverad mer än kött och potatis, får en skopa dåligt mående över mig samtidigt. Det är jobbigt att bara ta emot.
Det är svårt för i vårt rättvisetänk hamnar jag i skuld. Jag måste betala tillbaka på något sätt. För att livet ska bli rättvist.
Men Gud vet vad vi ofta glömmer: Betydelsen i att få bli tagen i bruk efter förmåga och förutsättningar, utan att jämföras med andra. Med himmelriket är det ibland så att det är rättvist att det är orättvist.
För vem är jag att avgöra vem som är fattig och vem som är rik? Jag kan inte se in i någon annans själ och avgöra behov eller värde.
Men Gud kan, och gör. Och han är den som ger oss den största gåvan ever, och han ger den till oss alla och han gör det gratis (av nåd säger man på kyrkiska) – vi behöver inte betala tillbaka någonting för den gåvan, vi får den inte för prestation eller utifrån den eller det behovet. Vi bara får den. Och med livsgåvan följer vars och ens mycket personliga identitet. Den som gör att bara jag är speciellt jag och som sådan är jag perfekt. Jag är verkligen perfekt i Guds Skaparens ögon. Jag jobbar på att tycka detsamma, jag strävar efter att också du ska tycka det.
Tillsammans är vi den perfekta skapelsen, såna vi är innerst inne. Det livet är den ultimata gåvan och den är given med en himmelskt suverän rättvisa. Tack!
Ledord 