Vi funderade över sommarens semester. Bristen på pengar drog ner på alternativen. Jag vet, sa mannen, vi cyklar till min farmor i Hammarstrand. Vi lånar Tomas´ tandemcykel, det blir kul.
Jag tänkte – hur långt är det egentligen till Jämtland och Hammarstrand, från Uppsala där vi bor? Vidare – att cykla så mycket norrut, blir det inte väldigt mycket uppför? Sen – är det lätt att cykla tandemcykel?
Efter koll med karta och förnuft inser jag att det är ca 50 mil att cykla och att något ligger norrut inte nödvändigtvis betyder att det är uppför dit. Hur lätt eller svårt det är att cykla tandemcykel visar sig väl, tänker vi.
Sagt och gjort, vi lånar cykel av vännen Tomas. Vi skaffar rejäla sadelväskor att sätta fram och längst bak. Vi inhandlar tält och Triangakök. Sen är det bara att sätta igång. Och trampa.
Upplandsslätten är bra, det är inte så mycket backar. Men lite knäckande att se så långt fram, man kommer liksom aldrig till mål. Men det gör inte så mycket för vi når just inte särskilt långt förrän vi får vår första punktering. På bakhjulet såklart. Bökigast med kedja och allt. Men först av med båda sadelväskor, tält, liggunderlag och annat löst på cykeln så att vi kunde vända upp och ner på allt. Lossa hjulet, haka av kedjan, bända loss däcket och kolla slangen. Ganska snart hittar vi hålet och lyckas laga det med utrustningen vi faktiskt hade med oss. Sen bakvänd ordning på allt. Dit med däck igen, på med kedja och hjul. Vända upp cykeln och så på med all packning igen. Phew! Iväg igen.
När vi vid dagens slut ömma i baken närmade oss Harbo hade vi ytterligare ett gäng punkteringar att lägga till vår lista. Vi började nu bli rätt snitsiga på punkalagningar. Lite förargligt var det dock att det alltid var det besvärligare bakhjulet som krånglade. Men nu var vi ändå glada att vi var på väg på vår semester och att vi landat i Harbo. Vi slog upp vårt tält vid idrottsplatsen och jag fick min första introduktion i Triangakökets värld.
Nästa morgon startade vi vår cykeltur med rejält ömma bakar men med gott mod ändå. Vi var på väg, på vår första gemensamma semester. Och vi skulle minsann cykla ända upp till Norrland. Snart nog fick modet sig en liten törn, den första för dagen, vid den första punkteringen. Men glatt tänkte vi att nu har vi ju häng på det här. Vi visste hur vi skulle göra, även om det var lite träligt att lasta av allting och vända upp och ner på eländet för att komma åt att ta av hjulet. Alltid bakhjulet.
Strax utanför Östervåla tog det stopp. Vi hade slut på lagningsgrejer. Där skulle hela äventyret ha tagit slut och de 50 milen till Norrland hade ändat i 50 kilometer till Östervåla. Snabbt rådslag, vad göra? Vart vi än såg såg vi bara skog och vägen vi stod på.
Räddningen kommer i formen av en bonde från Tärnsjö, med bil och släp. Ingen sak, menar han, att slänga upp cykeln på släpet så kör jag er till Tärnsjö där ni kan köpa mer lagningsgrejer. Tacksamma satte vi oss i bilen, lite nöjda med att våra bakdelar fick vila från mer sadeltryck för den här dagen.
Dagen därpå fortsatte vi vår färd, med fler punkteringar. Jag tror att vi var uppe i 17 stycken vid tiden vi nådde Sandviken. Då gav vi upp. På nåt sätt lyckades vi ta både buss och tåg med vår tandemcykel upp till Ragunda. Där fick farmors granne hämta oss och skjutsa oss den sista milen hem. Cykeln fick då bo kvar på tågstationen. Den var vi trötta på och ville inte ta ett enda tramptag till. Någonsin.
Till Hammarstrand och farmor kom vi och motlut var det men inte på det sätt jag hade föreställt mig.
Ledord 