Tuffa tider

Jag skulle banta! Det var bara det. För att få hjälp med det fick jag 8 veckors medicinsk sjukskrivning för att kunna åka till Klimpfjäll och ingå i en intensivbehandling. Den gick ut på att lära mig att äta bara 1000kcal/dag. I kombination med massor av motion såklart.

Det gick bra, i ca 4 veckor. Då befann jag mig så långt ner i källaren att jag inte hittade upp igen. Det blev så uppenbart att jag använt socker till att dämpa en massa jobbiga känslor med och nu fanns inte den metoden kvar. Kvar blev istället alla känslor och trängdes på ytan. 

Livet blir inte alltid som man tänkt sig – alls.

Jag trodde väl att jag skulle växa upp där söder om Stockholm, finna en man, gifta mig och få några barn. Så blev det inte.

Sen trodde jag efter den där nyårsafton 1989 då jag stod på trappan till Härnösands Domkyrka, nyprästvigd att ett liv i tjänst åt Gud i kyrkan tog vid för resten av mitt liv. Så blev det inte.

Efter tre år gick jag in i en vägg, eller ner i själens mörka källare eller kalla det vad du vill. Livet kraschade. Nu visste jag inte vad jag skulle förvänta mig av livet, tiden stannade, det fanns ingen prognos. Hade jag brutit benet hade jag vetat att efter si eller så många månader skulle jag vara på banan igen men nu hade jag brutit själen. Ingen kunde säga hur många månader det skulle ta.

Det tog närmare tre decennier. Osannolikt tung vandring.

Temat för den här söndagen är ”Den kämpande tron”. Gissa om min tro fått kämpa under de här åren. Det var t om så att jag under långa tider slutade kämpa, jag hade gett upp.

I början hade jag ett litet vykort med en sliten kruka på framsidan med texten: ”Gud låt mig få bli vad du ämnat mig till.” Sååå många gånger jag stavade mig igenom den bönen. Gud, jag ser inte dig, jag ser inte livet men led du mig genom det här och låt mig få bli vad du ämnat mig till.

Jag kommer inte ihåg hur länge jag hade de där orden att stava på. Om det var månader eller år, men jag vet att tron gav vika för – ingenting. Jag var i ett ekande vakuum, ett av förtvivlan och hopplöshet. Nej, jag ska inte säga hopplöshet, för jag hade genom alla år en tro och ett hopp om ett återupprättat liv på en andra sida men jag kunde inte för mitt liv fatta hur jag skulle ta mig dit. 

Jag var vilse. Jag kände mig ensam i ett mörkt hål. Inte heller min kämpande tro gav då några livstecken ifrån sig.

Såhär var det för mig. Jag är säkert inte ensam om att känna eller ha känt såhär. Jag tänker att om vi lyfter blicken från vårt egna privata inre idag känner många igen känslan inför vad som händer i vår värld idag.

Det känns så ofattbart mörkt och hopplöst. Det är svårt att se någon lösning på kriget. Vi är många som fortfarande tror på en fred, nån gång. Men hur många ska behöva dö innan vi får stopp på Putin och hans anhang? Det är svårt med den kämpande tron. Det är svårt att hålla modet uppe, hålla i bönen och tro på bättring och fred när det onda är så överväldigande. Ändå är det det Gud vill förmedla till oss idag. Hoppet.

I dagens episteltext läser vi orden: 

Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den.

Det är som att gå igenom en becksvart skog där någon gått före och monterat upp ett rep att hålla sig i. Ett steg i taget, med repet i handen.

Det där repet kan vara olika saker som hjälper oss fram under svåra tider. Gud sänder ambassadörer, änglar, ledsagare eller medvandrare – kalla det vad du vill. Såna som kan hålla oss i handen och hjälpa oss framåt ett steg i taget. För det är så vi kommer igenom, kriget inom mig eller kriget i världen – ett steg i taget. Med stöd i handen.

Jag vet inte hur dina änglar eller ditt rep ser ut. Mina änglar hade fyra ben. Mitt mörker började mattas ut i den stund jag började hänga lite på ett hunddagis. Hundarna krävde aldrig några svar på hur jag mådde, de ville inte ha några förklaringar till alla mina ärr på händer och armar. Det enda de ville var att jag skulle sitta ner hos dem och klia dem under hakan. Där och då. Ett steg i taget. Ett gäng glädjepiller i ett tidigare gränslöst mörker.

Jag tänker på kriget. Var ska du och jag hitta repet som tar oss genom det här svåra och fullständigt obegripliga? Var och en av oss får kämpa med vår tro i dessa dagar. Försöka hitta någon lite trådända att stå ut och andas över.

Ett beprövat sätt att häva dåligt psykiskt mående är att göra något för någon annan. Kanske finns det något jag kan göra för att hjälpa någon annan. I Ukraina, eller här i Långsele-Helgum. Skänka saker, pengar, ta emot flyktingar… eller kan det lätta något att bara se över hur min situation ser ut om kriget kommer närmare mitt liv. Hur har jag det med vatten, värme och mat? Har jag så jag klarar mig en vecka om det värsta skulle hända? Var tar jag skydd?

Ibland kan svåra saker krympa något om vi bemöter dem. Tar upp problemet och ser på det från olika håll. Ser om det faktiskt finns något jag kan göra.

Min kämpande tro levde under ytan under lång tid. Det hopp jag hade om en annan sida, där i början falnade under årens gång. Jag undvek att tänka framåt överhuvudtaget. Ett steg i taget.

Tills en dag, det var dags. Såren hade läkt, och mörkret plötsligt inte så mörkt längre. Chansen att gå tillbaka i prästtjänst och flytta hem igen uppenbarade sig. Glad, tacksam och upprymd accepterade jag ett tillfrisknande jag tidigare gett upp hoppet om.

Jag vet att det är svårt, det ligger i själva kämpandet för tron, men jag vill verkligen hitta det där repet genom krigsskogen så att vi alla får hopp och hjälp att hitta igenom till den andra sidan. Den sida där ljuset härskar och Gud är kung.