Mötet

Med en suck sjönk hon ner vid ett av de slitna borden i det lilla café hon jobbade extra på om kvällarna. Hon var trött, trött ända in i själen. Livet kändes tungt och meningslöst. Arbete, mat och sömn – om och om igen.

All hennes tid gick åt till arbete för att hon skulle ha råd med det där lilla extra som gjorde livet värt att leva. Det var bara det att hon ibland undrade om det var värt allt tröstlöst slit.

Ibland undrade hon om hon inte jobbade extra intensivt för att få uppleva Livet ett ögonblick och att hon då missade här och nu. När de tankarna snöade in var hon snabb att ta några extrapass så att hon verkligen säkert skulle nå fram till det där livets lilla extra.

Nu hade hon i alla fall jobbat färdigt för idag, klockan närmade sig tolvslaget. Hon skulle bara ta sig en sista kopp kaffe innan hon gick de få kvarteren hem.

”Kan man få något att dricka här?”

Frågan kommer från en ung man som just kommer in genom dörren hon glömt låsa för kvällen. Egentligen hade de stängt redan en timme tidigare, hon hade bara varit tvungen att städa upp efter dagen. Det var därför hon satt där hon satt. Men det var något hos den här mannen som gjorde att hon ändå så självklart svarade:

”Javisst, det går bra. Vi har visserligen stängt, men jag sitter just själv och tar mig en kopp kaffe så slå er ner.”

Hon gjorde en gest mot den andra stolen vid det lilla bordet.

Han är ingen fantastisk skönhet, tänker hon, men det är någonting, i ansiktet, ja nu vet jag – det är ögonen. De ser liksom rätt igenom en, fast inte alls på ett obehagligt sätt, snarare tvärtom faktiskt. Det var precis som om han redan kände en, fast de bara sett varandra i någon enstaka minut.

Hon reste sig för att hämta en kopp kaffe åt gästen.

”Går det bra med vanligt kaffe?” frågade hon, samtidigt som hon inte kunde låta bli att undra vad som fått honom att komma in just här. Han verkade inte vara den typen som man brukade se på ett sånt här litet inrökt fik.

”Det går bra, bara en svart kopp, så är jag nöjd”, svarade han. ”Jag förstår att du undrar varför jag kom hit och vid den här tiden.”

Hon kunde inte undgå känslan av en rysning längs ryggraden när han till och med tycktes se vad hon tänkte.

”Faktum är”, fortsatte han, ”att jag bara var ute på en kvällspromenad då jag råkade komma förbi. När jag stod utanför och såg dig sitta med en kaffekopp framför dig kände jag plötsligt hur gott det skulle smaka med en kopp jag med. Arbetar du här?”

”Ja, det vill säga jag arbetar extra här, fem kvällar i veckan. Annars jobbar jag på ICA nere i stan. Ibland lyckas jag få några timmar till i pressbyrån vid stationen också, men det är inte så ofta tyvärr. Men å andra sidan finns det inte så mycket tid över för extratimmar, jag försöker lägga in lite på mina lediga dagar.”

”Trivs du med dina arbeten?” Frågade han och såg med sina självklara ögon rakt in i hennes.

Hjälp, vilken fråga, vad skulle hon svara på det, det var ju inte det det handlade om. Om jag trivs med extrajobb – jämt, är en icke-fråga, det är en nödvändighet, bara det. Varför ska det vara så svårt att fatta? Har han inget eget jobb, eller han kanske är en sån som som inte är beroende av att jobba in pengar till hyran varje månad.

”Trivs och trivs! Det är inte frågan om det, jag måste arbeta så här mycket för att få ihop pengar. När jag fått ihop tillräckligt kan jag ta det lite lugnt ett tag och kosta på mig att leva lite”.

”Lever du inte nu då?”

”Lever? Hur skulle jag kunna göra det, jag jobbar ju hela dagarna? Det finns inte någon tid kvar till det”, sa hon och gjorde en uppgiven gest med armarna.

”Men du längtar efter att leva, visst gör du?” envisades han.

”Ja, det är klart att jag gör, vem vill inte leva, och leva med en mening.”

”Har du ingen mening i livet nu?”

Det var konstigt det här, nu satt hon och berättade saker för den här mannen, saker som hon inte ens tillät sig själv att tänka. Märkligast av allt var att det kändes så rätt.

”Nej, det känns inte som om livet har någon mening. Allt jag gör är att jag sover, äter och arbetar. Hela tiden på jakt efter pengar så att jag kan köpa mig en kort tidsfrist, då jag verkligen kan leva. Men inte ens då känns livet riktigt meningsfullt. Vid de tillfällena får jag nästan prestationsångest, för att jag ska få ut mesta möjliga av de pengar jag samlat ihop, och det är ofta inte särskilt mycket.”

”Det låter som ett jobbigt liv”, sa han och sökte återigen hennes blick, ”hur skulle du vilja att ditt liv skulle vara då?”

Oj, nu började det verkligen brännas, vem var egentligen den här mannen?

”Om jag det visste, då skulle det inte vara så stort problem. Men som det nu är verkar allt så tröstlöst. Jag skulle vilja ha ett liv som känns meningsfullt, varje dag och varje stund,” konstaterade hon sakligt.

”Det förstår jag,” nickade han, ”men det är en sak jag undrar, du har berättat om allt du gör, när har du tid för dina vänner?”

Tänk att han inte fattade i alla fall. Kunde han inte begripa att hon inte hade tid med vänner, de tog alldeles för mycket av hennes tid.

”Jag har inte tid med några vänner, förresten behöver jag dem inte, man blir vara ovänner och så blir allt bara jobbigt. Jag klarar mig bra själv, jag träffar folk i affären och här på caféet, det räcker för mig. Förresten har alla gamla vänner slutat att höra av sig. De tröttnade väl när jag aldrig hade tid.”

”Tänk om du skulle säga upp alla dina extraknäck och istället satsa på en meningsfull tillvaro här och nu. Ta kontakt med dina vänner från förr, alldeles säkert saknar de dig och det ni hade en gång. En av livets meningar är just att vara tillsammans.”

Nu fick hon den där känslan igen, att det var något speciellt med den här mannen. Han hade fått henne att berätta om sina innersta tankar, som hon inte ens uttalat för sig själv. Inte fördömde han henne heller, tvärtom så orkade han sitta och lyssna och ta emot hennes tröstlöshet och förvandla den till mod och styrka att gå vidare.

Hon såg upp och skulle precis till att fråga: ”Vem är du egentligen?” när hon hörde dörrklockan pingla och hon såg ryggen av en man hon aldrig mött.