Nu får det vara nog! Nog nu! Det räcker! Inget mer november. Jag orkar inte med mer novembermörker. Jag kan inte hantera mer 3D-väder, dimma, dis och duggregn. Det är för mörkt. Jag orkar inte. Var ska jag hämta kraft och styrka när det är mörkt jämt? Nu får november ge sig. Nog nu.
Samtidigt tänker jag: Finns det någon gräns för människans ondska? Finns det någonstans den exponeras så öppet som i krig? Och vi ser den hela tiden nu. Varenda kväll då vi ser på nyheterna översköljs vi av ondskan. Förstöra, döda och ta. Lämna efter sig bara ruiner. Spillror av liv. Traumatiserade överlevare, tillintetgjord infrastruktur och raserade hus och egendomar. Finns det någon gräns? Jag drabbas av sån förlamande sorg och maktlöshet. Nog nu. Det får räcka nu. Nu får det vara nog.
På samma gång håller hela vår värld på att förintas – av oss. Vi eldar på vår klimatkris alltmer för var dag som går. Utan att veta exakt vad vi kan göra fortsätter vi att ha foten på gaspedalen – mot kollaps. Jag förlamas av maktlösheten jag känner. Hur ska jag orka? Var ska jag hitta kraften att göra något? Vem kan tala om för mig vad jag kan göra som gör någon skillnad?
Det är svårt och tidskrävande att förändra världen. Jag får fortsätta jobba på det. Men nu är november snart slut och jag vägrar lämna in mer för mörkret. Jag tänder ett ljus. Till trots mot mörkret och dess makter och till hopp om liv, trots allt.
Nu tänder vi första ljuset!
Det går inte att leva om vi låter maktlösheten vinna, om vi aldrig tillåter oss att vara genuint glada.
Man kanske kan tvivla kring vad ett litet ljus kan göra i en mörk och dyster tid. Men tvivla aldrig på ljusets makt. I det mest kompakta mörker – vem vinner ljuset eller mörkret? Om vi tänder ljuset förstås. Om vi trotsar ondskan och ändå tänder hoppets låga. För visst är det hopp det handlar om, hopp om liv, hopp om bättring, hopp om glädje. Sååå vi behöver det.
Idag kan vi i princip inte gå förbi ett enda fönster utan att se denna hoppets låga. Det är som om vi alla, kollektivt, har fått nog. Tillsammans sätter vi ner foten, mot mörker och elände och tänder ljuset. Vi börjar med ett enda, det första adventsljuset, sen blir vi mer och mer övertygade och tänder ett till och ett till. Ända tills naturen har gått över på vår sida och klockan tickar mot ljusare tider igen framåt jul.
Man brukar tala om advent som väntans tid. Väntan på Jesu födelse och Guds inträde i vår världsliga värld. Men egentligen betyder advent Ankomst. Han är redan här, ljuset är redan kommet.
Det är det där lilla första adventsljuset som sakta men säkert drar oss bit för bit ut ur mörkret och förtvivlans makt. Vi söker oss mot ljuset, rent automatiskt. Och det är ok.
Det är ok att mitt i en förtärande mörk värld leva med ljuset tätt intill. För att orka. Det är t om avgörande att fokusera på ljus och hopp i en tung omvärld. Det är det vi fäster vår uppmärksamhet på som växer. Vi får vara noga med var vi väljer att fästa vår blick.
Om jag är sjuk och bara fokuserar på allt jag inte kan, alla mina brister så händer ingenting mer än att jag fortsätter med det. Om jag istället väljer att fokusera på den skärva av glädje eller hopp jag kan känna ett drag av så ger jag näring åt ljuset och under kommer att ske.
Detsamma gäller i vår värld. Jag behöver ljuset för att orka med vår tunga tid. Vi behöver tillsammans hjälpas åt att peka ut ljuset när allt ser hopplöst ut. Vi behöver samlas kring livets glädjestunder, föda dem och göda dem.
Tillsammans får vi påminna varandra om att mitt i årets mörkaste tid skimrar stjärnan lika klart som någonsin. Lika klart som för tvåtusen år sedan. Hos oss är den av papper, plast eller metall, och den sitter i fönstret istället för på himlen – men budskapet är detsamma: att det finns hopp, budskapet om att ingenting är för sent, att allt är möjligt. För det är trots allt Gud själv vi väntar på. Det är Guds ankomst vi ser fram emot. Det finns hopp. Det finns en väg framåt. Och stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem. Det är advent!
Ledord 